Yttre händelser

På 1730-talet händer saker som får stor betydelse för Strömsund. Naturen och naturtillgångarna sätts under lupp. Det stora intresset för bergsbruk sammanfaller med att investeringsvilligt kapital och kunnande finns tillgängligt. Dessutom har landshövdingen av kronan fått utredningsuppdraget -malm och skog. Nya näringar ska ge utveckling i trakten, där bondenäringen är allenarådande.

Under bara några år byggdes Råneverken upp. Ägaren byggde sitt säte i Melderstein två mil uppefter Råneälven. Malm från Gällivare, och nybyggd hytta med masugn i Strömsund blev polerna i verksamheten. Hammarsmedjor för både stångjärn och manufaktur, kvarnar, sågverk och mycket annat gjorde Melderstein till ett centrum i Norrbotten. Malmen fraktades på ackjor ner till masugnen i Strömsund vid havet. Tackjärnet från masugnen transporterades uppåt Råneälven till hamrarna i Melderstein.

Var låg Strömsunds bruksgård?

Strax öster om Råneälvens utlopp i havet ligger Strömsundsviken. Några hundra meter norröver ligger Dynträsket. Hjärtat i verksamheten - bruksgården, låg där Strömsundshemmet ligger idag, på norra sidan om Dynträskbäcken. På andra sidan bäcken låg hyttan och vid den andra byggdes en kvarn. Man byggde hamn och skeppsvarv. Allt förvaltades av bruket.

Svårigheter

Totalt blev det sextio blåsningsår 1745-1830, kantade med stora svårigheter. Malmtransporterna skulle göras av samerna fram till sockengränsen. Där var det böndernas tur att ta vid och föra malmen med hästskjuts till masugnen. Många gånger fick lapparna föra malmen hela vägen fram till Strömsund. Kolning, kolleveranser och dagsverken skulle skötas av bönderna. De klarade inte detta. Eller så ville de inte. Kolningen gav mindre ekonomiskt än vad tjärbränningen gjorde och dessutom krävde ju jordbruken skötsel. Bruksägarna tog nu kronan till hjälp. Det var likadant över hela landet. Bönderna ålades att göra dagsverken på bruket mot att bruket betalade deras skatt – kontant till kronan. På detta sätt tryggades brukets arbetsbehov. På kontinenten var det stor efterfrågan på stångjärn. I hela vårt stora landskap, dåvarande Västerbotten (från öster om Torneå till söder om Umeå), växte det upp smedjor överallt för produktion av stångjärn och manufaktur. För att täcka behovet av tackjärn (vår egen produktion i masugnarna räckte inte till) köpte man det från mellersta Sverige. Men satsningen på bergsbruk och handel höll på att ta död på jordbruket. Upprepade gånger framförde bönderna klagomål i riksdagen. Till en början utan gehör. Vår landshövding reagerade redan på 1750-talet och förbjöd byggandet av fler smedjor. Jordbruket skulle därmed få sin chans.

Ögonblicksbeskrivningar

Professor Emanuell Ekman beskriver Strömsund år 1785 enligt följande. Där fanns masugn, hjulhus och tvenne kolhus, magasinsbod och kvarn samt en lång rad boningshus och ladugårdar. Från masugnen tills stora Landsvägen förde en särskild väg och vid viken låg skeppsvarv och ett halvdussin olika båtar.

Nya svårigheter

Stora problem uppkom efterhand. Vattenflödet i Dyträskbäcken var ojämnt. Masugnen hade stopp 1792 och 1802 för reparation, 1805 sprack den. Svenskt stångjärn fick allt färre marknader på kontinenten på grund av politiken där. Svensk-finsk-ryska kriget 1808-1809 innebar högkonjunktur och stora leveranser till ryssarna. Men de betalade inte för leveranserna. År 1812 blev det konkurs.

Nedgång och förfall

En karta som upprättades 1828 visar nedgång och förfall. Bruksgården är borta liksom många stugor för arbetare och deras foderlada, foderbod, fähus och lider. Inspektorn bor på gamla Masmästarens boställe. Det ledande namnet på Strömsunds bruk år 1838 är vaktmästaren J.P Rånlund. Många ägare avlöste varandra och lika många var namnbytena på Meldersteins imperium, som utökades eller minskades. Ett Gällivarebolag med engelska intressen lät rasera Strömsunds masugn år 1866.

En ny tid

J.P Rånlunds äldste son Carl Rånlund köper det som finns kvar av Strömsunds bruk, nämligen Strömsunds Faktori. Kvarnen och hamnen finns kvar och satsningar förs nu på skogsbruk som på andra håll i Sverige. En amerikansk turist år 1870 har följande kommentar. ``Nära hamnen finns en liten sjö och vid utloppet en kvarn. Där finns några bondgårdar. En mycket ödslig plats. –Så ödslig att man ofrivilligt frågar sig själv, vart den stora lasten som förs iland skulle taga vägen`` Patron Carl Rånlund drev en omfattande handel. På 1880-talet uppförde han en ståtlig herrgårdsbyggnad. Patronen hade många järn i elden. Förutom smedjor drev han sågverk, jordbruk och skogsbruk samt en omfattande handel som omnämns tidigare.

Strömsundshemmet

Stiftelsen Strömsundshemmet äger och förvaltar fastigheten Högsön 4:4 sedan hösten 1942. Renoveringar genomförs följande vår. Stiftsadjutanten och senare kommunister Rumar möblerade stora rummet och fröken Groth och prästfruarna i Råneå skötte anskaffningen av husgeråd. Ett 30-tal kojsängar, ett 10-tal bekväma sängar med madrasser samt 20 goda yllefiltar anskaffades. Vid pingst öppnades portarna för de första besökarna. Kyrkan driver anläggningen för rekreation och lägerverksamhet främst till för kyrkans medlemmar. Under årens lopp flyttas fyra kyrkstugor från Råneå till Strömsundshemmet, anläggningen utökas med byggnader från trakten som renoveras allt eftersom.

En bagarstuga från brukstiden revs redan år 1910 samt senare ett häbre. En annan byggnad på gårdsstället revs och blev stomme till skolan som uppfördes bredvid. Ruinen efter masugnen finns kvar. I övrigt har inget bevarats från brukstiden.

Materialet har hämtats från en avhandling gjord av Gunhild Nilsson som vänligen gett oss tillåtelse att publicera den på Strömsundshemmets hemsida.

Källförteckning; C J F Plagemanns Resor av Carl Johan Lamm, Luleå Stads bildarkiv, Meldersteins Bruk 1741-1892 av Kjell Lundholm (text) och Rolf Selberg (teckningar). Protokoll från Stiftelsen Strömsundshemmets styrelsemöten. Intervju med Lennart Rånlund och Gun Skoog.

Ändamål

Stiftelsen Strömsundshemmet har till ändamål att äga och förvalta fastigheten i Strömsund till tjänst för församlingsarbetet i Råneå och för den kyrkliga verksamheten i Luleå stift, särskilt bland ungdomen. Sålunda skall egendomen nyttjas för kristliga läger, möten och kurser och såsom en plats, där vila, vederkvickelse och inre fördjupning kunna skänkas i umgänge med Guds ord, naturen och medmänniskor. Ur stiftelsens stadgar.